Bokens titel: Det förlorade barnet
Författare: Elena Ferrante
Originalets titel: Storia della bambina perduta
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag & år: Norstedts 2017
Antal sidor: 480
Finns hos: Bokus, Adlibris, Akademibokhandeln, Dito, CDON
Läst format: Bok
GoodReads medelbetyg: 4.39
Boktipset förväntat betyg: 4.3
Betyg: 5
Handling
I den här fjärde och avslutande boken, som innehåller både medelåldern och åldrandet i Elenas och Lilas liv, Flyttar Elena tillbaka till Neapel med sin älskare Nino. Hon tvekar till en början att ta upp kontakten med Lila igen, men de träffas till slut och blir tidvis igen viktiga i varandras liv. De stöder varandra med barnuppfostran och med att få vardagen att gå ihop. De känns mera jämbördiga än någonsin tills en dramatisk händelse kullkastar deras tillvaro och allt ändras igen.
Recension
Tack till Norstedts för recensionsexet.
Politik blandas med vågorna av oro i samhällsklimatet och med karaktärernas privata funderingar och vardagsliv. Hela den här Neapelkvartetten är en oerhört välskriven bok som helt enkelt berättar om ett helt liv, eller flera liv egentligen. Man känner verkligen att man är mitt i deras liv och får följa allt skvaller och all dramatik som sker i kvarteret. Dessutom lär man allteftersom känna karaktärerna så väl att man nästan vet hur de kommer att reagera på olika händelser.
Jag tycker Elena Ferrante fångar de svåra svängningarna i ett förhållande mellan två väninnor på ett otroligt skickligt sätt. Balansen mellan svartsjuka och vänskap. Hur vänskapen förändras beroende på ålder och livssituation. Men också hur förväntningar och ärlighet påverkar vänskapen.
Det har spekulerats en hel del över vem Elena Ferrante är och jag har egentligen ingen åsikt om detta, för mig spelar det ingen roll vem författaren är, jag njöt av att läsa böckerna och det räcker för mig. Men jag måste ändå säga att jag skulle vara förvånad om det var en man som skrivit dessa, i så fall är hans en väldigt känslig man med en hel del insikt i hur kvinnor tänker och hur vänskapen mellan två kvinnor ofta är en skör balansakt.
Jag tyckte bok 1 var den sämsta, om man nu ens vill använda ett så negativt ord då jag ju ändå tyckte om den, och sedan blev böckerna bättre allteftersom. De blev bättre än bra, de blev superbra. Och även om jag kanske inte fått fullt blossande ferrantefeber så kommer jag att sakna vissa karaktärer och visst känns det lite tomt då man läst slut sista sidan.
Vad jag gillade starkt med hela den här serien är att den känns så verklighetstrogen. Det känns verkligen som om man får ta del av skvaller och riktiga liv och känslor. Alla delar är imponerande välskrivna och de får en att önska att man själv skulle kunna skriva något så komplicerat men ändå så lättföljt, alltså att det aldrig blev besvärligt att hänga med i berättelsen eller tanketråden.
Jag rekommenderar alla böckerna i kvartetten starkt. Jag tror inte att de fungerar speciellt bra att läsa enskilt då de helt klart är fortsättning på den tidigare boken i serien och man behöver all bakgrundsinformation för att hänga med i berättelsen. Som jag nämnde innan så blir de ju även därför bättre allteftersom. Läs dem! Men läs dem i rätt ordningsföljd.
Katherine Webb: Italienska nätter